Under min ungdom ställde jag alltid frågan "Hur ska någon kunna älska mig". Varför skulle någon vilja röra min kropp när jag själv inte ens kunde kolla på den. Hur skulle någon kunna älska mig när det enda jag hade till mig själv var hat? Jag kände mig ensammast i världen och så trodde jag att det skulle förbli. Efter många år med självhat insåg jag att jag aldrig kommer bli älskad om jag inte ger någon chansen att älska mig - som jag är. Jag slutade bestämma i huvudet vad alla skulle tycka och tänka om mig och lät dem själva visa vad dom kände. Det var en bråkig start men jag tappade aldrig hoppet. Idag känner jag mig otroligt älskad av min partner. Jag har insett att alla tankar handlade bara om mitt egna självhat, inget var baserat på verkligheten. Jag är lika värd att bli älskad som alla andra på denna jord. Min sjukdom är inte jag och jag kommer aldrig kunna bestämma vad någon ska tycka om mig bara för att jag är rädd för mina egna tankar.
