Jag kollade på min Facebook igår, så scrillade jag låååångt ner. Vid 2011 hittar jag den text som jag skrev. Så gullig och poetisk! När jag var liten och det regnade så att det kom vattendroppar på bilrutan, så underhöll jag mig med att kolla vilken droppe som vann och kom ner snabbast. Jag sov aldrig själv eftersom alla mina gosedjur låg runt om mig, för ingen skulle ju vara själv eller känna sig utanför. Jag hade inga falska vänner förutom mina låtsas vänner som bara jag såg. Det enda jag var rädd för var mörker och att min bror skulle strypa mina dockor. Jag hade flera pojkvänner på samma gång och tyctkte inte att det var något konstigt. Jag låtsades alltid sova i bilen för att pappa skulle bära upp mig för backen, så jag slapp gå själv. Jag gömde mig för att skrämma någon men det slutade med att jag inte orkade vänta på att någon skulle komma. Jag gjorde alltid hjärtan runt de personerna jag gillade i skolkatalogen. Det mysigaste jag visste om var att åka iväg med min familj. Jag ville bryta benet för att när min bror gjorde det så fick han massa godis. Det svåraste beslutet jag hade var vilken leksak jag skulle köpa för min veckopeng. Jag älskade att åka bil långt för då kunde jag leka i bilen óch hitta på egna lekar. På datan roade jag mig enbart med paint. Jag trodde att köer skapades för att det var en bil som åkte sakta. Jag trodde att stjärnorna och månen följde efter mig. jag klättrade upp på bänken för att jag var för kort för att nå upp till glasen. Jag längtade alltid till måndag för då skulle jag få träffa mina vänner igen. den enda jag behövde ta hand om var min tamagochi. Men trotts att jag hade det så bra så längtade jag efter att bli stor. Och nu skulle jag göra allt för att få bli liten igen.
