Oktober är ju den rosa månaden då vi uppmärksammar bröstcancer lite extra. Jag har alltid stöttat detta. Men på något sätt så har jag alltid känt att det är så långt bort. Lite som att "det skulle ju aldrig hända mig eller någon i min närhet". Jag har haft en distans till själva sjukdomen men alltid lidit med de drabbade där ute. Det sprack i somras. Min inställning gick i kras och jag fick beskedet att min mamma har cancer. Bröstcancer. Nu stannade jag upp i mitt skrivande och var tvungen att ta emot alla känslor som kommer när jag tänker på det. När jag skriver ner det. Min mamma har bröstcancer. Nu kommer tårarna. Cancer blev helt plötsligt så nära och så verklig. När jag fick beskedet så kom många tankar på en och samma gång. Kommer min mamma dö? Hur illa är det? Kommer hon vara sjuk en längre tid? Kommer hon tappa håret? Hur ska jag reagera? Hur ska jag kunna vara stark för hennes skull? Så många tankar som är skrämmande. Bara ordet cancer skrämmer mig. Men mer nu än vad det någonsin har gjort tidigare. Jag kände mig hjälplös, som en hel armé gick emot mig. Min mamma är min bästa vän på långa vägar, jag var inte redo att förlora min bästa vän och mamma. Jag var inte redo att se min bästa vän och mamma sjuk och svag. Jag var inte redo att se min bästa vän och mamma kämpa emot en så aggressiv och orättvis sjukdom. Jag var inte redo för det här beskedet. Hur kan man ens vara redo för något sådant? Vi fick först besked om att hon hade cancer i vänstra bröstet. Sedan blev det operation och efter det fick vi veta hur det låg till. Vi fick veta att cancern inte hade spridit sig, vilket var bra. Men cellerna hade delat sig snabbt så mamma var tvungen att inleda en cellbehandling. Cellgifter.. Det enda jag kunde göra var att finnas där för mamma. Följa med henne på långa läkarbesök och visa för henne att vi går igenom det här tillsammans. Hon är inte ensam. Hon ska aldrig någonsin känna sig ensam och den uppgiften har jag (och alla andra runt om henne). När medicinerna satte igång så gick det snabbt till att saker och ting började ändra sig. Mamma kom hem till mig och jag fick raka av hennes hår. Det håret som hon har sparat ut i flera år. Många kan tänka att det "bara är ett hår". Men nej det är så mycket mer än så. Det var jobbigt för mig att allt hår lossnade så fort man rörde det, därav fanns det inget annat alternativ än att raka bort allt. Det tog emot. Det var jobbigt. Det var ett kvitto på att hon är sjuk och det är allvarligt. Min mamma har alltid varit extremt engagerad i min son Aaron. Varje sekund jag behövt hjälp så har hon varit här. Hon älskar sitt barnbarn så mycket som det bara går. Det gör hon såklart fortfarande. Men hon är för sjuk pga cellgifterna. Från att hon har träffat Aaron minst 5 gånger i veckan till att inte ha sett honom på över 3 veckor. Hon har ingen ork och hennes emunförsvar är svagt, om ens existerar alls. Helt plötsligt står jag här och får leva på mitt liv som vanligt. Men det är allt förutom vanligt. Det är inte mitt liv att leva så här långt ifrån min mamma, vi gör ju allt tillsammans. Även fast vi finns där för varandra mentalt 24/7 så är det inte samma sak. Jag vill ha min mamma tillbaka. Jag vill ha min bästa vän. Jag vill se min son och hans mormor leka i parken. Det är så mycket jag vill just nu men som inte är möjligt. Läkarna säger att de ser ljust på mammas cancer, det kommer bli bra. När cellgifterna är klara och strålbehandlingen efter är klar så ska allt bli vanlig igen. Jag låter mig själv våga tro på det. Jag har inget annat val. Tills dess har jag inget annat val än att leva på mitt liv så vanligt som det går. Inget kan göra att min mamma aldrig skulle behöva gå igenom det här. Men vi tillsammans kan göra stor skillnad genom att bidra till forskning. Jag vill aldrig be mina läsare eller följare att ge bort sina pengar, men snälla har ni möjlighet. Ge iaf 10 kr till bröstcancerfonden. Jag önskar inte ens min största fiende denna sjukdom. Ingen familj ska behöva lida så mycket som denna sjukdom får en att göra. Inge ska behöva gå runt och vara rädd för att förlora sin närstående. Vi måste agera. Sen vill jag berätta för er att det är jätteviktigt att gå på kontroller. Både cellprovtagning och mammografi. Jag vill inte skrämma er, Men helt plötsligt så händer det någon i din närhet även fast det kan kännas orimligt eller som att det aldrig kommer hända er. All kärlek till min mamma och vilken kämpe hon är. All kärlek till alla som går igenom samma sak som vi. All kärlek till er som mist någon till denna dumma sjukdom.
