Jag vill så gärna vara stark och modig framför er. Jag vet hur mycket det hjälper er där ute. Men jag måste erkänna att denna sjukdomen har brutit ner mig nu. Trotts mina sprutor så hjälper det inte. Det har blivit värre. Värre än på många år. Jag kommer på mig själv med att bara kolla efter långärmade tröjor i garderoben. Det är de jag känner mig bekväm med. Jag är inte bekväm i min egen kropp längre. Folk kollar och kan ibland uttrycka skräck för vad det är jag går och bär på. De påminner mig om alla mina hemska upplevelser med att tex bli nekad massage eller bli utkastad ur en butik pga att jag har utslag. Jag känner mig uttittad. Och när jag är på den här nivån så tar jag åt mig av allt, jag känner mig inte tillräckligt stark för att skita i alla dessa blickar och kommentarer. Det enda jag önskar mig är att få vara som en vanlig person. Jag försöker verkligen vara stark men det går bara inte. Bara att lägga ut bilder på mig själv är jobbigt just nu. Jag känner att det är så vanligt att vi pratar om de svåra perioderna vi haft när dom är över och aldrig riktigt om de svåra när vi är mitt i det. Själv tycker jag att det är väldigt lätt att vara stark när jag mår bra, när jag inte har några utslag. Då kan jag lägga upp bilder på min psoriasis, jag hade det ju ändå inte när jag la upp bilden. Något jag personligen tycker är viktigt men otroligt svårt är att prata om det när jag väl är där. Som nu. När jag sitter här prickigare än någonsin. Det är när vi är i det som det är viktigast att prata om det. Men det tar emot. Det kan jag lova er. Det tar även emot att erkänna hur jag känner. Jag har alltid strävat emot att vara den starka förebilden som inte bryr sig. Som känner sig vacker ändå. Men jag kan inte det nu. Jag kan inte låtsas att jag känner något som jag inte gör. Jag vet att det inte hjälper mig i längden att ha långärmad, Det kommer inte ta mig framåt. Men det får mig att känna trygghet för stunden. Och den tryggheten är skön att uppleva.
