Som några av er vet så har jag haft ätstörningar under mina unga år. Jag blev sjuk vid 13 års ålder, pga att jag hatade mig själv efter all mobbning och utanförskap jag fick uppleva. Min sjukdom, psoriasis har en stor roll i varför jag blev mobbad och även hatade mig själv. Jag led inte av anorexia eller bulemi. Jag såg inte mig själv som tjock och jag spydde inte efter att jag ätit. Jag valde bara att inte äta alls pga att jag ville att jag själv skulle lida, jag tyckte att jag förtjänade att må dåligt. Jag ville må dåligt och på något sätt så fick det mig att bli tillfredsställd ju sämre jag mådde. Det var också därför det var så svårt för mig att sluta med detta beteende. I ett års tid gick jag runt utan att äta alls, eller åtminstone minimalt lite. Jag var inte mer än ben, jag hade ingen energi och kunde inte göra mycket om dagarna. Jag fick gå på massvis med samtal med bl.a. socialen, BUP och regelbundna besök på sjukhuset. Jag var helt förstörd. Jag kom till en punkt där läkaren allvarligt berättade för mig att jag snart kommer att dö om inte jag börjar äta, att min kropp inte kommer att orka med det här länge till. Då blev jag nog rädd och insåg att jag inte var redo att försvinna från denna jord. Jag såg hur min mamma och pappa blev påverkade och jag tog första steget till att bli frisk. Jag bestämde mig för att sätta stopp för detta beteende. Det var då jag började äta igen, sakta men säkert. Efter en sån grej så är vikten och viktuppgången en stor förändring och inte alltid så lätt att acceptera. Då skapades ett osunt sätt för mig att se min kropp. Sedan jag gick in i modellandet så har jag fått höra att jag är för tjock och måste gå ner, i know, helt sjukt, men det är så det är. Nu har jag lämnat modellandet pga den anledningen -osunda ideal som jag inte kan stå för. Idag känner jag mig frisk men självklart kan de komma dumma tankar eftersom mer än halva mitt liv har bestått av hets kring min kropp. Det är något som är svårt att bara koppla bort. Men jag vet vilka tankar som är rätt och fel, därför kan jag lättare kasta bort dom tankar som inte gör mig någon nytta. Men nu vill jag svara på en fråga som många av er har ställt. Har viktuppgången i graviditeten påverkat mig? Med tanke på min tidiga osunda relation till mat? Jag skulle ljuga för er om jag svarar nej på den frågan. Det har varit kämpigt till och från under graviditeten. Jag har kollat mig själv i spegeln och varit obekväm med att min kropp har förändrats så snabbt. Jag är inte van med att inte kunna sätta på mig mina kläder eller att ha en mage som är ivägen för det mesta. Självklart förstår jag att detta är pga att jag är gravid och har ett barn i magen, vilket är helt magiskt. Men det är faktiskt helt okej att som gravid tycka att förändringen i kroppen är lite svår att ta in. Jag tror att det är ganska vanligt. Ju mer tiden går, ju finare tycker jag att jag är. Att vara gravid är något vackert, det är något magiskt och ”heligt”. Det som kommer med en graviditet är inte alltid lätt, men det är otroligt vackert och magiskt. Jag är jätteglad och stolt över min kropp, precis så som den ser ut. Jag känner mig vacker och har inga problem att visa upp den.
