Som många av er redan vet så fick ju jag ett missfall precis innan jag blev gravid med Aaron. Jag har skrivit om det i bloggen när det hände. Otroligt jobbigt att gå igenom. Hatade livet och såg inget ljus i tunneln. Blev inte ens glad när jag blev gravid med Aaron igen. Nu brukar jag fundera ganska ofta på om jag är tacksam över att jag fick missfall eftersom att jag aldrig fått Aaron om jag inte fick missfall. Om man säger så här - jag mår inte dåligt över missfallet nu eftersom att jag lärt mig "allt händer av en anledning". Men jag går inte heller runt och är tacksam för att det hände. Jag hade ju älskat det barnet lika mycket. Det känns så fel att man skulle gå runt och vara tacksam för att man förlorade ett barn i magen. Det går ju bara inte att vara tacksam över. Men om man vänder på det så kan jag säga att jag är tacksam. Jag kan säga så att jag är otroligt tacksam över att ha Aaron här hos mig, det finns ingen person på denna jorden som jag älskar lika mycket som honom. Det är jag väldigt tacksam över att jag får uppleva. Alltså denna lilla pojke. Som för övrigt ine är så liten längre.
