Vi alla vet att det lyckligaste i livet är att bli förälder, det är iaf något som jag har fått lära mig när jag var liten. "Den sekunden jag får se mitt barn för första gången så förstår jag meningen med livet". Det är något annat jag har fått lära mig sen jag var liten. Sen har jag fått lära mig att "Du älskar ditt barn villkorslöst sen dag ett". Då är den stora frågan, stämmer detta? Är man en dålig, känslokall mamma om man inte känner allt det här? Jag känner så hög press att allt som jag nämnt innan ska vara precis så, att jag måste känna just så den dagen jag blev mamma. Sanningen är att jag inte direkt kände något av det ovan. Jag är otroligt lycklig över att jag har fått bli mamma. Det är en magisk, underlig känsla. Det är nog den lyckligaste dagen i mitt liv, men även den mest omtumlande dagen i mitt liv. Det är så mycket känslor så jag vet inte vart jag har dom. Jag är såklart glad över att ha barn, men det är inte så att det slutar där. ..Och sen levde dom lyckliga i alla sina dar .. ne något sånt sagoslut är det inte. Det är så mycket mer känslor än bara lycka. Som tex rädsla, orohet, trötthet och känner sig otillräcklig. Så har det varit för mig. De känslor får man inte trycka bort och tro att allt ska vara ett sagoslut. Även fast det är otroligt mycket lycka i att få barn. "När jag ser mitt barn för första gången så förstår jag meningen med livet" Nja inte riktigt. Aaron är den största delen i mitt liv och jag är så glad över att ha honom här hos mig. Men meningen med livet är väldigt stort, större än "enbart" ett barn. Jag trodde att en uppenbarelse skulle komma när jag fick barn, men ne, jag väntar fortfarande. Däremot så har Aaron kommit in i mitt liv och visat mig så otroligt mycket kärlek och gett mina dagar mening. Han har kommit in i mitt liv och gett mig glädje och en ljus framtid. Det är jag honom evigt tacksam för. "Du älskar ditt barn villkorslöst sen dag ett" Ja det kan jag hålla med om. Så mycket kärlek som man kan ha för en sån liten varelse borde vara omöjligt. Sen när jag tänker på det så kommer andra tankar. Hur kan man älska någon som man inte känner? För jag känner ju inte Aaron som person, om ni förstår vad jag menar. Sen när jag ställer mig själv frågan, varför älskar du Aaron? Då har jag inte något mer svar än att det är för att han är min son. Är inte det lite konstigt? Hur vi fungerar?
