(Foto. diabetesmannen) Mitt liv förändrades över en natt och det är inte till det bättre direkt. Jag är helt tom och vet inte vad jag ska säga. Det känns som om jag skriker på hjälp men är ensam mitt ute i öken, jag måste klara det själv helt enkelt. Får se hur mycket sömn jag får inatt, det lär inte vara en enda minut över 1 timme, om ens något. Jag får ångest, panik eller något liknande när jag lägger mig ner och blundar. Nu är det på allvar dags att jag gör några förändringar i mitt liv, jag måste sätta upp mål så att jag har något att kämpa mot. Nu ligger jag på botten och kan inte komma lägre ner, men det är bara jag själv som har tagit mig dit, bara mig själv att skylla på. Det är dax att jag tar mig upp härifrån, jag säger inte att det är enkelt för det är allt som det inte är. Men det är okej att vara ledsen också, ibland så behöver man gråta ut för att sedan må bättre. Ibland så måste man ligga på botten för att sedan få ny kraft och motivation för att ta sig till toppen. Ibland så kanske man bara måste stanna upp och ta tid till sig att tänka och reflektera över saker, det är iaf vad jag behöver. Lycka och kärlek, Ellinor