Hej där! Igår var jag hos min barnmorska på en vanlig kontroll som slutade i hysteriska tårar. På kontrollen ska man kolla blodtryck, järn, lyssna på hjärtat och mäta magen. Det började med att mitt blodtryck var högt, jag vet inte riktigt hur högt, men det hade ökat ännu mer sen senaste (då det också var lite högt). Men de va inte någon fara sa hon. Vi mätte magen och det visade sig att den växt otroligt snabbt den senaste veckan. (Se bild). Helt plötsligt så var jag tvungen att snabbt gå till ultraljud, jag hängde aldrig med på varför. Tjejen som tog emot mig där var kort och sa i princip inget alls. Där låg jag och fattade ingenting. Det jag förstod var att de misstänkte att min son har växt till sig och blivit väldigt stor. När ultraljudet var klart och hon skulle lägga in siffrorna i datorn så var allt fel i journalen. Två barnmorskor till fick komma in och de stod öppet och pratade om hur datorn säger att jag är i vecka 47 och att allt var kaos. Det var tydligen så att allt har lagts in i mitt missfall som jag fick tidigare. Alltså ser det ut som att missfallet och den här graviditeten är samma. De frågade om mitt missfall ganska okänsligt och sedan säger ena tjejen "det här är det absolut rörigaste jag sett" och kollar på datan. I 5 minuter stod dom och "bråkade" om vems fel det var. Jag blev så sjukt stressad av situationen. De skrev ut alla mina ultraljud, KUB, RUL och detta TUL. Sedan sa dom att jag måste ha med det till förlossningen eftersom att min journal i datan säger helt fel. Eeeh? Det känns ju inte så tryggt. Okej sen till det som skrämmer mig. De sa att jag inte kommer att få gå över mer än 1 vecka eftersom att jag bär på en stor bebis. Han uppskattades väga 4.000 prick igår, alltså på BF+1. De berättade att jag kommer bli igångsatt på måndag om jag inte fött innan. Då han beräknas gå upp kanske 500 på en vecka. De berättade att jag då inte kommer få föda i vilken position jag vill, tex inte på pallen. Det är precis pallen jag velat föda på.. Alltså jag lämnade rummet och började storböla. Jag har inte varit rädd för förlossningen, utan bara peppad! Men nu är jag livrädd. Varför? Jo för att jag har alltid varit rädd för att få en stor bebis. Dock så vet ja inte om jag personligen skulle välja att uttrycka att 4000 är en stor bebis, det är ju ganska normalt. Men jag blev rädd. Hela besöket gjorde mig rädd. Alla hormoner i kroppen och ett besök som gick fel var det som behövdes för att jag ska känna mig helt knäckt. Sen frågade jag vad jag kan göra annorlunda för att bebis inte ska bli för stor. Då fick jag svaret "äta mindre socker" . Såhär i efterhand så vet jag inte om de va sant eller om hon skojade, eftersom att jag inte alls ätit mycket socker. Men det gav mig iaf ångest (har tidigare ätstörningar) så nu känner jag ångestkänsla över att äta. Alltså vill inte äta något annat än sallad. Det stressar mig eftersom att jag ändå är ganska hungrig av mig nu. Men väljer att inte äta om jag inte är super hungrig. Jag vet att det inte är sunt men jag kan inte styra över att mina ångestkänslor över mat kommer tillbaka. Nu kan man säga att det är extremt jobbigt för varje timme som går utan att det sätter igång. Jag känner mig stressad att han måste komma ut nu eftersom varje dag blir han större och varje dag är närmare att dom måste sätta igång mig. Just nu känns det som om han vill stanna där inne för alltid. Fan hörrni, allt känns bara så jobbigt och stressigt i min kropp just nu. Jag är helt plötsligt inte alls taggad på att föda, eller något annat för den delen. Det SUGER. Jag vill bara ligga hemma och gråta och gråta. Ingen lust eller pepp för något. Någon som varit med om liknande? Tillägg: jag gillar min barnmorska, hon är duktig, men igår blev bara så fel. Sen var det inte hon som gjorde TUL utan de va en annan.
