Jag läste precis ett GRYMT inlägg på en killes (Alex Shirpey) blogg! Det inlägget var så bra skrivet och rörande att jag är tvungen att dela det med er. Fattigdom, låt oss prata om fattigdom. När jag var väldigt liten associerade jag det med Afrika. För övrigt väldigt konstigt att man inte riktigt lärde sig om dem så olika länderna på kontinenten Afrika, utan att allt klumpades ihop i ett gemensamt jävligt fattigt, Afrika. Förutom Sydafrika förstås, där var minsann inte alla svarta och det visste man. Nog om det, för ju äldre jag blev desto mer utspridd visade sig fattigdomen vara. Inte så jättenära här hemma förstås, man kunde fortfarande glömma bort att den fanns när man var upptagen med skola, sport och tjejer. Livet. Som ung tonåring var det när man kollade på aktuellt och Michael Jacksons musikvideos som man blev påmind om den som mest. Ibland kunde svenska kändisar klä sig flott och gå på gala för världens fattiga barn som sändes på TV. Där satt hela kändiseliten och grät en skvätt i sina fina klänningar och kostymer medan misären visades på storbild. Hemma satt vi och säkert ni också, förmodligen dem allra flesta, och kände likadant “Fy fan för orättvisor” med tårarna rinnandes längs kinderna. Klart vi tyckte det! Vi visste minsann skillnaden på rätt och fel, på ont och gott! Vi hade växt upp med Astrid Lindgrens sagor, där Emil tog all mat från sin mors julfest och gav det till fattigstugan i Katthult. Vi hade växt upp med Disney’s filmer, där det goda alltid besegrade det onda. Vi lärde oss om respekt för våra medmänniskor och djur, vi lärde oss tycka om karaktärer som “tjuvarna” Robin Hood och Alladin. Vi lärde oss alltså livets sanna valuta: godhet, kärlek och gemenskap. Läs den grymma fortsättningen på Alex blogg HÄR Läs mer om vad Alex gör för de som behöver HÄR Love, Ellinor
