Hej alla läsare! Isabella som är en vän till mig var iväg till Japan för att tävla i Miss international. Det slutade inte alls så som hon trodde och nu delar hon med sig av sin upplevelse på sin blogg. Jag tycker att detta är ett viktigt ämne då det inte alls är som man tror. Jag vet att det är många unga som drömmer om det här, men dem ser bara det lyxiga och inte alls det hemska som finns i den här branchen. Det är svårt att förstå som Svensk och utomstående hur en sån här tävling går till på riktigt. Jag menar, allt man ser är ju vackra tjejer på bilder med stora glada leénden som får åka omkring på grejer. En ”semester” med uppmärksamhet kan man tänka. Men tro mig, det hade sin baksida. Har läst många tidigare artiklar nu om hur korrupta dessa tävlingar är, pratat med andra tjejer mycket och som alltid måste jag bara vara ärlig. För om ett år, när det är dags för nästa tjej att åka, vill inte jag vara anledningen till att hon tog beslutet. Jag vill inte vara anledningen till att nästa tjej antagligen kommer uppleva samma saker som jag upplevde. Det var Lördag kväll, jag och Sebastian hade stressat hela veckan för att fixa in i det sista, jag hade spenderat tio tusentals kronor på förberedelserna, och inte tala om de andra tiotals tusen kronorna andra spenderat på mig, i hopp om att jag var rätt häst att satsa på där borta i Tokyo. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig, allt jag hade hört var ”det kommer gå bra, det är mest som en resa” och ”oj, jag vill inte skrämma upp dig men… jaa… en upplevelse lär det ju bli iallafall..” samt diverse historier om hur seriöst tjejerna tog tävlingen och att jag skulle akta mig för att lita på någon där nere då sömntabletter och laxeringsmedel förekommer. Resan tog 27 timmar. Först mellanlandade jag i Doha där jag bytte flygplan och åkte vidare till Tokyo. Sömn på flygplan i all ära men för mig blev det iallafall ingen sömn där. När jag kom fram till hotellet var klockan mycket sent men jag fick ett sött varmt välkomnande av min gruppledare som ville ha ALLA uppgifter, inklusive mitt lösenord till Facebook. Vi fick morgondagens schema som var mycket fullspäckat. Jag var mycket taggad. Gick upp till mitt hotellrum där Miss Sri lanka tog emot mig med en liten present, te och en sött skriven lapp. Nu var det bara att sova. Gick sisådär. Klockan 5 vaknade vi, upp och hoppa, fixa oss, äta frukost, kick off med diverse event och dylikt ni antagligen följt här i bloggen. Söta tjejer med stora leenden. Kors och tvärs viskade tjejer taktik om vilka man skulle smöra för mest. Detta klarade jag av, att vara trevlig är ju inget svårt och detta går ju galant tänkte jag. Även om jag kände hur förkylningen började komma ikapp mig så skulle jag allt klara av detta. Dagarna gick, sömnen blev bara mer och mer sällsynt, snittade max 2 timmar om natten där borta, vi åt ingen mat och pressen är enorm. Vi åkte omkring på sponsor event hela dagarna. Vi var dörren till våra länder, allt allt allt ska förmedlas i våra sociala kanaler. Vi var produkter utan mänskliga behov på varken sömn eller föda. Allt vi skulle göra var att kliva upp 5, sätta på oss vårt största leende och högsta klackar och trippa omkring på event, visa upp oss och inte sitta ner igen förns 23 då vi kom hem igen och det var dags att sova. Inga problem, visst skulle det vara tufft schema, det visste jag ju. Det jag inte visste om var synen på oss tjejer som ”vunnit”, vi tjejer som hade denna enorma chans att ”vinna” en titel som miss international 2015. Jag visste inte här i Sverige att jag vunnit en resa där mina mänskliga behov inte fanns, jag visste inte att jag vunnit en resa där jag skulle bli sedd som en eskort som gjorde allt i sin makt för att vara de mest influensrikaste mannen till lags. Varje dag och kväll gick vi på ”lunchpartyn” och ”dinnerpartyn” som oftast såg ut såhär: Först hade vi varit iväg en hel dag, och ”shoppat” stod det på schemat. Fast det i själva verket var invig en galleria och säg det dem vill att du ska säga om en produkt dem ger dig samtidigt som du städigt är jagad av fotografer. Ingenting var liksom äkta. På ”dinnerpartyt” gick vi först en och en upp på scenen där vi blev numrerade och borteskorterade av varsinn man bort till varsitt bort åter igen bara omringat av män. Jag kände mig ärligt talat som en bimbo. En tjej som utan betalt skickades omkring och skulle skratta och le om allt männen sa för att vara till lags och kanske ha en chans att vinna en titel. Middag fanns det på plats, en buffe, ståendes brevid de andra männen. Men det gjorde man inte, man tog ett glas juice som tjej och fortsatte skratta och vara männen till lags samtidigt som alla tog bilder. Bilder med miss sweden ensam och omringad av massa rika män. Där kände jag av varningssignaler inom mig. Detta kändes inte rätt. På kvällen hade min feber blivit värre, jag kunde bara inte le längre, hemma somnade jag fort och vaknade ännu mer illamående febrig och utmattad. Åter igen förstår jag att allt ovande känns som ett lyxproblem från en tjej som tvingas vara snygg och gå runt på exponerade event. Men det är utmattande i den miljön, specillt när bristen på sömn blir större och större och febern tar över. På bussen hem runt 23 kom vår gruppledare fram och berättade att schemat ändrat sig. Klockan 04.00 skulle vi vara med i en morgonshow på tv. Räkna ut den ekvationen. Att åka hem med buss 23.00 och behöva gå upp klockan 2 den natten för att fixa iordning sig och vara redo för tv klockan 4, hålla igång hela morgonen och vara fit for fight för hela den dagens kommande event. Bland annat en tävling bland collage killar på kvällen är de fick välja varsinn av oss tjejer att äta middag ihop med sen. Då kändes allt bara så fel och jag hade enorm ångest och kunde inte sova. Men jag ville inte svika alla och ge upp ”tävlingen” som jag redan här tyckte var sjuk, så jag beslöt mig för att stanna hemma och kurrera mig innan jag blev allt för sjuk. Det fick jag ordentligt med skit för. Jag hade ätit middag ensam i ett hörn utan smink på restaurangen på mitt hotell. Fick ”bella go to your room! You should stay in your room and rest!! Its not okay that you eat at the restaurants while the other girls are out on events”. Att vara i det psykiskt nedbrutna läge jag var då, och få påhopp för att jag åt mat, som människor faktiskt behöver, speciellt för att bli friska fick mig att bara släppa allt. Jag ringde hem till min organisation i total panik, jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då. Dem förstod mig och blev arga dem också på hur allt gick till där borta. Min gruppledare knackade på mitt rum där jag precis haft ett mental breakdown och kom in och bad om ursäkt och att hon missuppfattat reglerna och att jag självklart fick äta mat på hotellet. Morgonen därpå vaknade jag och bestämde mig för att inte ge upp ännu. Vi åkte bland annat till en skola där vi skulle hålla tal om jämställdhet. Något som verkligen totalt chockerade mig. Hur långt kvar i världen vi faktiskt har när det kommer till jämställdhet. Vissa ansåg att kvinnans syfte var att föda barn och ta hand om familjen. Jag totalt grät inombords när jag förstod hur kvinnorna faktiskt såg på sig själva. Och där satt jag, utan vad jag kände det mänskliga rättigheter som ett barn som skulle lyda allt, gå runt som en docka och bli eskorterad av män. Jag började få starkar och starkare ångest och panikattacker. Dagarna gick och min ångest blev bara värre och värre. Tidigare kom de bara på kvällarna men nu kunde jag knappt fungera normalt på dagtid. Jag kände mig så sjukt psykiskt nedbruten. Den starka bella jag kände mig själv som var borta och jag mådde långt ifrån bra. Jag ville bara därifrån. Med godkännande från organisationen här hemma ansåg vi att min hälsa var viktigast, så bc hotels hjälpte mig omgående att boka en biljett hem, på söndag natt skulle jag äntligen få åka hem. Så enkelt var det inte och detta skulle jag få ångra. Samma dag vi kom till hotellet tog arrangören mitt pass. Det var natt i Sverige. Min mamma kontaktade ”the boss” om att jag ville ha mitt pass. Det fick jag inte. Jag bad personalen i lobbyn om hjälp för att få tillbaka mitt pass och det slutade med att han under the boss kom ner för att prata med mig. Det var inte så enkelt. Jag fick inte lämna tävlingen. Dem hade ju kontrakt med min organisation. I japan vet jag hur viktigt det är att alltid vara artig och trevlig så jag försökte få honom att förstå att jag inte mådde bra och att jag tyvärr inte kunde fortsätta tävlingen då det inte är bra för min hälsa. Han sa i princip att dem ägde mig och att jag skulle göra allt de sa och att jag inte skulle få mitt pass för jag kan inte bestämma själv om jag inte vill vara kvar i tävlingen. Jag försökte få honom att förstå att jag är en egen individ, en vuxen människa som kan ta egna beslut och att dem faktiskt inte bara kan sno mitt pass för att hålla mig kvar i tävlingen och hålla mig kvar i ett land jag inte vill vara i längre. Han bad mig följa med honom upp och sa att jag ”behövde något att dricka”. Dem försökte dra ut på tiden så mycket som möjligt för att få mig att missa mitt flyg. Jag var så ledsen och arg och kände mig totalt frihetsberövad. Jag var plötsligt ingen egen individ utan en produkt i deras program som man kunde styra hur man ville. Att de snott mitt pass gjorde mig såklart ännu mer förvirra och säker på att denna tävlingen inte var något jag kunde stå bakom. ”om jag åkte hem så skulle alla andra tjejer åka hem” sa han. Jag var tvungen att ringa polisen då detta var olagligt, och där var jag, ensam 19 årig tjej i ett land där människor var robottar och man kunde äga en annan människa på papper. Jag gick fram till lobbyn och frågade efter ett lokalt nummer till polisen för att rådfråga samtidigt som klockan tickade och mitt plan hem kom närmre och närmre. Han killen under ”bossen” sprang fram till disken och skrattade och pratade på japanska. Jag fick fel nummer till polisen. Dem jävlades och skrattade åt mig. Tillslut ringde jag 112 och berättade läget, fem poliser kom till platsen och ingen kunde engelska. ”bossens” under kille var självklart först på plats att prata med poliserna på japanska och skrattade. Allt kändes som en lång mardröm som aldrig tog slut. Efter ett tag kommer en polis som kunde engelska och bossens underkille lovade att ge tillbaka mig mitt pass när bossen kommit tillbaka till hotellet. Sålänge skulle jag vänta på mitt rum så det gjorde jag, tills klockan var 16.00 och bossen ringde mig och sa: lobby now. Och la på. Nervös och redo att bryta ihop gick jag ner till lobbyn med mamma i telefon. Han tog direkt upp mig i hissen till fjärde våningen och förde in mig till ett rum där det var fyra män varav han under bossen bland annat. Orkar inte gå in på detaljer men de 45 minuterna kan ha varit bland de absolut värsta i mitt liv. Dem skrattade åt mig, hotade mig med diverse saker och försökte bryta ner mig samt försöka få mig att förstå att de ägde mig, att jag inte hade en egen vilja, att jag bara var en tjej osv. Dem sa att jag skulle få ångra att jag ringt polisen och verkligen tryckte ner mig i jorden. Jag har aldrig varit i ett mer psykiskt nedtryckt läge än då i hela mitt liv. Tillslut kom jag på att dem faktiskt inte skulle behövt ge mig mitt pass om det inte var olagligt det dem hade gjort. Visst hade jag äntligen fått passet i handen men att gå ut ur rummet fick jag inte göra utan de fortsatte skratta åt mig, trycka ner mig och skrek åt mig. Tillslut frågade jag en fråga. ”is this a prison?” och förklarade att man inte kan frihetsberöva någon via ett kontrakt med en organisation för att man inte kan äga en människa. Då gav dem upp och skrek åt mig att checka ut direkt och att de skulle stämma min organisation och mig på massa pengar om jag inte hade ett sjukintyg. Jag sprang upp på rummet, hämtade väskan och sprang ner till närmsta taxi på väg till flygplatsen. På flygplatsen brast allting för mig och nu har jag bara varit hemma och försökt kurrera mig psykiskt. Så svårt att förklara i en text hur nedbruten man känner sig men nu några dagar senare försökte jag skriva ner i text hur det gick till på riktigt. Aldrig uppskattat Sverige så mycket i hela mitt liv som nu. Så tacksam över att vara hemma och så tacksam över all stöttning från er som förstår. Drömmer bara mardrömmar än sålänge och stackars Sebbe vakna mitt i natten av att jag sitter och gråter och pratar med honom på engelska. Den här historien berör mig så otroligt mycket då jag verkligen förstår henne. Det är helt sjukt hur folk kan bete sig.. Med det här så ville jag bara att unga tjejer som har detta som dröm ska förstå att det inte alltid är som det verkar. Tack Isabella för att du står upp för sdig själv och säger ifrån. Tack för att du delar med dig till alla. Jag skulle tipsa er alla om att gå in och läsa hennes blogg HÄR. Love, Ellinor
